Första sövningen
Onsdag.
Vi hade fått en tid till benmärgsprov kl 15. Det var första gången sonen skulle sövas. Han var såklart livrädd och ville inte få sovmedicin som läkaren kallade det.
Innan han skulle sövas var han tvungen att göra en dubbeldusch.
Även att tiden blev skjuten mer och mer gick allt så fort. Läkare, sköterskor och viktiga papper löste av varandra. Ingen tid att pausa på något vis.
I väntan på sövning blev vi visade vårat rum. Ett litet men ganska fint rum. Både jag och pappa frågade hur allt fungerade men vi fick inga direkta svar då sköterskan som hade hand om oss var ny.
Till slut fick vi komma in på operation. Sonen var rädd och satt i mitt knä. Han försökte prata med sköterskorna, sa att han var rädd, att han nog kunde somna av sig själv istället.
De började ge honom narkos och det tog såklart inte lång tid innan han var sövd.
Att ha honom i famnen och känna hur han blev helt slapp, hur armarna, benen och huvudet förlorade all styrsel var förlamande. Var det såhär det kändes om han dog? Skulle jag sitta såhär med honom och känna hur han försvann?
Skräckslaget förtvivlad.
Jag har ingen aning om vem men när vi lämnat rummet sonen var i var det en vänlig själ som tröstade oss. Både jag och sambon var väldigt rädda, oroliga och ledsna. Vi fick lämna våra nummer och blev tillsagda att vi hade en timme då vi kunde göra vad vi ville innan de skulle ringa och säga att han var på uppvaket.
Vi gick ut en sväng. Det var första gången vi var själva han och jag på över ett dygn. Nu hade vi lite tid på oss att prata med varandra. Vi sa inte mycket.
Vi köpte varsin macka som vi inte åt mycket av. Sen gick vi upp på rummet och väntade..och väntade. När det gått en och en halv timme så frågade vi sjuksöterskan om det var några problem. Vad hon visste så gick allt bra och vi behövde inte va oroliga. Faktum var att hon inte visste något överhuvudtaget.
Jag grät, grät och grät lite till. Hade inte ork att göra något annat.
Läkaren kom in efter en liten stund, han trodde då att sonen var klar och gick och ringde för att kolla läget. När han kom tillbaka försäkrade han oss att det inte var några problem med sonen.
Han stannade en lång stund och pratade med oss. En väldigt klok man som jag genast fick stort förtroende för. Han förklarade mycket om vilka olika typer av leukemi det fanns och sa att han var väldigt säker på att det var den "bättre" typen. Även om han självklart inte kunde lova innan benmärgsprovet var klart så var han VÄLDIGT säker.
Han svarade modigt och ärligt på alla mina frågor och hade den enklaste förklaringen i världen till att jag reagerade som jag gjorde. Att vi för bara några dagar sedan sökt hjälp för en eventuell öroninflammation och nu satt här med ett dödshot hängandes över huvudet på oss. Jag sa att jag borde vara starkare och lugnare inför sonen, att jag inte borde va så förtvivlad när han var med. Läkaren sa då att sonen ändå skulle märka på mig och att det inte fanns någon anledning i världen att jag skulle dölja de känslorna. Där går våra åsikter isär. Sonen borde inte behöva hantera mina reaktioner. Det gjorde honom mer orolig än vad han skulle han behövs.
Om jag bara hade varit ledsen hade det inte varit så farligt, nu fick han inte bara se mig ledsen utan hysteriskt förtvivlad. Inte kunde det på något sätt vara rätt.