Minneslucka
Efter att läkaren på barnakuten sagt hej då, vi ses senare, så fick vi komma upp på avdelningen. Numer är det inte bara en avdelning utan mer som ett andra hem.
Här börjar min minneslucka...
Jag minns att vi gick från akuten och väl uppe på avdelningen fick träffa världens goaste sköterskor. Så sanslöst snälla och underbara. Speciellt den stackars sköterskan som tog hand om oss den kvällen. Det första hon sa var att vi inte behövde vara oroliga, här delade de inte på familjer. Vi skulle gå vara tillsammans. Jag tänkte inte mer på det.
Jag minns paniken, oron och ångesten. Att sonen ville åka hem och att han absolut inte ville ha kvar det där i armvecket som de hämtade blod från hela tiden.
Jag minns att sonen grät och att jag försökte trösta.
Jag minns att någon frågade om jag hade ätit och undrade om jag ville ha mat. Kaffe tack, svarade jag vilket inte sköterskan höll med om att jag skulle ha utan att jag borde äta. Jag minns inte vem det var, vilket rum vi var på, hur avdelningen såg ut.. Jag försökte äta men kräktes istället.
Inget av det här kan jag få fram bilder av. Jag kan bara komma ihåg rösterna. Ljuden.
Jag minns att varje gång dörren öppnades kunde jag inte andas. Fick inte ner luften i lungorna. Varje gång befarade jag att en läkare skulle komma in och säga att det inte fanns något att göra för att rädda sonen.
Jag trodde att de skulle tala om att han skulle dö.
Tydligen hade jag varit ute och ringt min vän, berättat vad som hänt och att vi skulle till göteborg. Frågat om hon kunde ta hand om djuren. Detta har jag fått berättat för mig efteråt.
Nästa klara minne jag har är från dagen efter när två läkare in och presenterade sig som onkologläkare. De skulle ta hand om oss när vi kom tillbaka från Göteborg. Vad en onkolog var hade jag ingen aning om och jag frågade inte heller.
Minnet efter det är när jag och sonen är i ambulansen. Jag ligger på båren och sonen i min famn. Väntan innan resan och resten av resan kommer jag inte ihåg.
Jag kommer ihåg från när vi kommer fram. Hur det känns som att någon slår mig hårt när jag ser skylten bredvid ingången till avdelningen: Barncancercentrum.
Barncancercentrum. Jag kunde inte tänka på något annat än att vi var på ett Barncancercentrum.
Då hade ingen sagt ordet cancer högt. Leuemi hade vi hört. Att de misstänkte leukemi. Inte att de misstänkt cancer. Självklart visste jag att det va samma sak, men det är skillnad. Än i dag när jag berättar om min sons sjukdom för någon ny så är det skillnad att säga att han har leukemi eller att han har cancer.
Jag frågade när vi har svaret. När vet vi om han har leukemi eller inte? Två av de snälla läkarna i Göteborg hade suttit sig ner för att prata med oss. Ja, svarade den ena. Kommer man hit så kommer man av en anledning. Vi misstänker ju starkt att det är leukemi, frågan är ju snarare vilken typ han har. Och för att ta reda på det måste vi göra benmärgsprov, under narkos. Idag.
Det hade någon kanske någon redan hade sagt till oss men det hade jag inte jag något minne av.
Därefter fick vi en bunt papper att läsa igenom. De handlade om en studie som vårat barn kunde komma med i om vi ville. En studie som innebar blodprov. De ville ju självklart inte kasta papprena på oss, men det var lite bråttom. Skulle han ingå i studien måste de ta ett blodprov innan, under och efter behandling.
Den ena typen hade bättre prognos än den andra. Riktigt bra faktiskt, sa läkaren.
Senare på eftermiddagen skulle han sövas och göra benmärgsprovet. Hade vi tur skulle vi få svar samma kväll.