trofast.blogg.se

Det här är tungt. Att se tillbaka och minnas är riktigt tungt. Ungefär lika tungt som att bli påkörd av en bil. Eller snarare en buss. 

 

Det började för snart 3 månader sedan.

 

Han var trött, blek och hade lite feber. Förkylning tänkte jag och sonen fick vara hemma från förskolan. Ett par dagar senare fick han gå till förskolan som vanligt. Pigg och glad som alla de andra femåringarna.

 

Senare samma vecka ringde de från förskolan. Sonen var trött igen. Hade avbrutit leken och suttit på en sten och bara tittat på de andra barnen. Polisen hade varit på förmiddagen och hälsat på förskolan. Tjuv och polis hade under eftermiddagen varit den självklara leken. 

När fröken gått fram till sonen och frågat hur det stod till så svarade han. "Den här polisen är bara lite trött".

Det vi inte visste då var att den där lille polisen inte bara var lite trött, utan väldligt sjuk. Dödssjuk.

 

 

 

Jag hämtade hem sonen och vi bäddade ner oss i soffan framför tvn. Trött och huvudvärk men ingen feber. Ganska glad och inte sämre än att han orkade busa. 

Under helgen blev han värre. Fick på söndagsnatten lite ont i ett öra och feber. Öroninflammation har under hans uppväxt varit vanligt och vi tog oss igenom natten med hjälp av alvedon. 

 

På måndagen lämnades han hos farmor som skulle ta med honom till vårdcentralen. Jag började samma dag på en utbildning. Jag stod i valet och kvalet om jag skulle stanna hemma och gå med honom själv, men sonen tyckte att det var helt okej att hänga med farmor. Det hade varit lite retligt att vara hemma första dagen samtidigt som jag hade dåligt samvete att jag inte var hemma med min sjuka son.. Det kändes lite bättre när han skrattade med farmor när de vinkade hej då.

 

Jag for iväg till skolan. Ringde till farmor stup i kvarten för att se hur det gick. De hade fått en sen tid till vårdcentralen. Första dagen på skolan fanns inte så mycket att göra. Vi slutade tidigare och jag hann till vårdcentralen lagom till sonen skulle va där. Vi betättade att han de senaste 2 veckorna varit trött, hängig och blek. Lite feber till och från men inte så hög som han haft innan när han varit sjuk. Läkaren undersökte, såg rodnad i hals och öron. Jag kom på att sonen hade fått många blåmärken på armar och ben men att ingen hade märkt att han slagit sig. Läkaren hajade till.

 

Blodprov. 

 

Läkaren ropade in oss på sitt när svaren hade kommit. Låga blodvärden. Han ville ta fler prov för att skicka till ett större sjukhus för fler analyser. Sonen vägrade att låta sig stickas i armen. Stick i fingret på sin höjd minsann! 

Blodtransporten hade redan gått för dagen och blodet från stick i fingret gick inte sparas över natten. En ny tid bestämdes tidigt morgonen därpå. Farmor och pappan skulle följa med så jag kunde gå till skolan.

Vilken tur att han inte då visste hur många stick i armvecken han skulle få stå ut med...

 

Läkaren ringde vid 13. Sa att sonen och någon av oss måste komma och prata med honom. Sonen och hans far åkte dit. Jag anar oråd. 30 minuter senare ringer sambon och säger att vi måste åka in till barnakuten. Nu.

Jag letar efter någon att säga till att jag åker hem.

 

Väl hemma väntar sonen och sambon. De är redo att åka direkt.

 

På väg in till barnakuten, en resa i vanliga fall på 45 minuter men idag bara 30, slog det mig. Blåmärken. Blek. Trött. Dåliga blodvärden. Näsblodet som hade kommit 2 gånger den senaste veckan som jag hade glömt bort.

 

Mobilen, googlade leukemi.  Allt stod där.

 

Cancer.

 

Svårt att andas. Tårarna forsade. Försökte skärpa mig. Ville inte skrämma sonen eller sambon. Han var på gott humör satt och skojade med pappa i framsätet. Pappa skojade tillbaka men koncentrerade sig på att ta sig till sjukhuset snabbt.

 

Jag hade säkert fel. Han var ju ändå så "pigg". 

 

Väl framme lyckades jag kväva rädslan och ångesten. In på akuten. Det kändes inte bättre av att vi fick gå förbi alla andra barn i väntrummet. Sköterskor kom in. Läkare kom in. Undersökte sonen som hellre ville leka.

 

Blodprov. Denna gången i armvecket. Första sticket gick inte. Andra bättre. Panikslagen son som lät sig tröstas men var sur och ledsen över att det där i armvecket inte togs bort.

 

Läkaren var tillbaka. Han förklarade att vi skulle bli inlagda. Att vi kanske skulle bli skickade till Göteborg men antagligen inte förän imorgon. Pappan blev frustrerad, arg. Undrade vad fan det var som hände och vad de trodde att det var. Jag förstod att det som slagit mig i bilen var sant. 

 

Läkaren såg bekymrad ut och verkade fundera på hur han skulle lägga fram det.

 

Leukemi, sa jag samtidigt som det brast för mig. Läkaren frågade mig om jag misstänkt det länge och jag sa att det slog mig i bilen på vägen hit. 

Sonen kom fram till mig och la sin hand på mina och frågade vad som gjorde mig ledsen.  Vad fan skulle jag svara på det? Att läkarna trodde att han hade cancer? Att ingen riktigt visste men att han kunde vara så sjuk att detta var början på slutet av han korta liv? 

 

Självklart skulle jag aldrig säga så till honom. Men det var det jag tänkte.

 

Jag svarade att jag bara var så himla trött och orolig för att han inte mådde bra. Jag grät ännu mer när jag mötte min sons oroliga ögon när försökte trösta mig. 

 

Läkaren såg ut som att han skulle börja gråta han med när han sa hej då sålänge, han skulle komma och kolla till oss när vi kommit upp på avdelningen.

 

Jag önskar, både nu och då, att jag hade kunnat vara starkare. Att jag inte hade reagerat så väldigt kraftigt inför sonen. Jag försökte verkligen att ta mig samman men det gick inte. Jag orkade inte. Kanske kunde jag inte då död den erfarenhet jag har av cancer. Min mamma dog strax efter att jag fyllt 16 i cancer. 

 

Jag var så rädd att det skulle gå lika illa med sonen. Och den tanken är outhärdlig. En väldigt farlig tanke.