trofast.blogg.se

Sonen har ont. I huvudet, ben, käkar, armar, munnen, magen..ja i nästan hela kroppen. Det mesta är på grund av cellgifterna. Det fiffiga är att det finns mediciner mot medicinerna. Som jag kan ge honom för att hjälpa till att stå ut med smärtan.

Men den andra smärtan då? Hur fan hjälper jag honom med den?

Det spelar ingen roll att hur bestämt och kärleksfullt jag än säger emot och talar om för honom att det han tror inte stämmer. Han tror att han är ful. Udda. Konstig. Att han bör skämmas och bli blyg. För hur ofta jag än talar om för honom att jag tycker att han är vacker så känner han blickarna från andra barn och vuxna.

Att han har en sondslang, tappat hår och en morfinpump kopplad till sig gör att folk tittar. Att de tittar för att de är nyfikna eller tycker synd om honom tror han inte på. Han tror att de tittar för att han är konstig. Ful.

Den smärtan han känner för att han inte är som de andra, att han inte kan springa, leka och skoja med de andra är ändå den smärtan som är svårast för mig att se. Att hantera.

Min femåringa son är inte ful. Han är bara ju bara sjuk.

Jag önskar att han snart iallafall börjar må bra i hjärtat